dressyramera.blogg.se

Det är något som har kommit upp idag som har lite lagt nytt ljus på hur jag ser på min blogg, frivilligt som ofrivilligt. Jag använder min blogg för att bolla mina känslor och tankar, drömmar och rädslor samt hur jag väljer att bygga upp mina svagheter och använda mina styrkor. Jag ser det som något högst privat, naivt kanske ni tycker då den är högst publik, men ett sätt för mig att öppna mig om saker. Genom att berätta om saker, även för mig själv, så kan jag också bearbeta och reflektera över saker som händer i mitt liv. Det är mitt sätt att hantera saker.

Jag använder även bloggen till det den egentligen skulle användas till främst vilket är som verktyg i min ridsatsning. Vi ska inte prata pengarbelopp men det här aktiva valet medför mer kostnader än vad ni kan föreställa er att en student någonsin skulle kunna rodda. Dessa kostnader genererar i sin tur väldigt höga krav på hur mycket jobb jag måste beta av varje månad för att få min vardag att gå runt. Utöver det så lägger jag minst 15-20 h i veckan i stallet för att faktiskt utföra det satsningen innebär. Det här är något självfallet självvalt och det är ett beslut som jag står bakom men att analysera och reflektera över min/vår utveckling hjälper mig att hålla motivationen och fokuset uppe.

Det sista jag vill nämna är att bloggen även används som kommunikationsforum till alla mina vänner och familj som delvis försummas på grund av min satsning. Jag får enormt mycket uppbackning och stöd när jag behöver det som mest. Ni är med mig hela vägen och därför är det här en helt oslagbar kanal för mig.

Jag håller fast vid att bloggen är min egendom och att jag får publicera mina tankar och känslor, ofiltrerat. Det är min rättighet som individ att få uttrycka mig och om någon läsare går aktivt in på min blogg för att ta del av mina tankar så får dem även stå ut med min uppfattning om saker. För det är just det, min uppfattning, inte sanningen, inte verkligheten, min uppfattning.

Jag kommenterade för över en månad sen om ett väldigt jobbigt grupparbete där jag mer eller mindre känt mig direkt mobbad till den gräns att jag velat hoppa av kursen. Något jag hade gjort, garanterat, om jag inte varit så beroende av CSN. Det har blivit lite bättre sedan en viss konfrontation skedde men fortfarande har det känts som att allt jag föreslår slås ned, inte ibland utan hela tiden. Jag känner att jag mer sitter av tiden för inte vågar jag komma med ideer och förslag och aldrig har jag känt mig så obetydlig och överflödig som människa. Samtidigt som allt brakar loss om jag skulle missa delar av avlagd tid för tidigare förbestämda grejer. Min blogg har blivit läst och personerna i fråga antyder att dem blivit uthängda. Jag vill inte missuppfatta människor, snarare tvärtom så är jag väldigt tacksam för goda gester och är inte långsint. Precis som jag är snabb på att läsa av små negativa signaler är jag lika snabb på att plocka upp dem positiva. Känner du dig träffad så kanske du borde reflektera över varför människor i din omgivning uppfattar dig på ett visst sätt. Eller inte, min uppfattning är bara min sanning. Min tanke är aldrig att såra någon med mina inlägg. Jag får väl börja se min blogg som ett publikt forum men jag håller fast vid att min blogg är mitt forum. Uppskattas det inte så är det fritt fram att sluta läsa och det säger jag med all välmening. Det är ett aktivt val att ta del av mitt liv, inte passivt. Ha fortsatt bra dag och en stor onsdagskram skickas till alla som behöver den ❤